Viddinsida

 

 Att leva i ett konstant mörker. Med några väldigt få ljusglimtar.

Tre ljusglimtar som representerar mina barn. 

Resten är svart. 

Kolsvart.

Jag känner ingen lycka i min kropp. Jag vet inte ens om jag känner något alls. Förutom ensamhet, tomhet.

Jag har inga direkta vänner kvar. Alla har tröttnat på mina inställda fikor och middagar. De har tröttnat på mig.

Alla vänner som jag en gång hade är som bortblåsta.

De tror att alla mina avblåsta träffar har varit för att jag inte velat träffa de. 

De tror att jag träffat en annan vän istället för de.

De har antagligen blivit svikna av mig alldeles för många gånger.

Om de bara visste varför..

 

Jag har kämpat med psykisk ohälsa så länge jag kan minnas. Det har kommit och gått i perioder. 

Jag har provat att gå hos en psykolog. Jag har provat antidepressiva och ångestdämpande. 

Men inget av det har hjälpt mig att må riktigt bra.

 

De senaste åren har jag dragit mig tillbaks så mycket att jag skaffat mig social fobi.

Jag får panikångest när jag utsätts för sociala sammanhang. Kalas, möten, träffa alla möjliga människor både som jag känner och inte känner.

Orden kastas runt i skallen. Jag får inte ut de ur munnen på ett normalt sätt, de kommer ut lite huller om buller. 

Jag har blivit konflikträdd. Jag håller med om saker som jag egentligen inte alls tycker är rätt, bara för att undvika att bli ifrågasatt eller kritiserad. 

Jag som alltid haft lite skinn på näsan. 

 

Jag skulle beskriva mig själv som världens sämsta mamma.

Jag älskar mina barn. Mer än något annat. Jag är ensamstående med tre barn, varav en trotsig 1åring. Som varit förkyld konstant sedan 5 månader tillbaks. 

Att behöva vabba varannan vecka i fem månader, att ha en skrikande och uttråkad unge hängandes i byxorna dagarna i ända är fan utmattande. 

Att jag varit ensam med henne hela hennes första levnadsår har ju inte piggat på min ohälsa direkt. Men det är en helt annan historia.

 

Jag jobbar bara 80% nu. Jag tänkte att det skulle vara en bra idé så Freja slapp ha långa dagar för förskolan. Men jag ångrar det ibland. Jobbet har blivit min fristad. Där kan jag gå in i min roll som uska på en demensavdelning och känna mig uppskattad för en gångs skull. Hemma är det aldrig någon som uppskattar vad man gör. Så jag har gett upp. Här ser ut som kom och hjälp mig att dö. Ingen som någonsin sagt tack för att sängen är bäddad, eller tackat för jättegod mat som jag stått och lagat i evighet. Inte ens när jag plockat upp deras trosor och strumpor som de slängt på golvet får jag ett tack. 

Nu får de leva i skiten och hoppas på att inte socialen kommer och kör hem de till sina pappor.

 

Detta konstanta mörker får mig ibland att vilja lämna jordelivet åt någon som får ett liv som den är nöjd med.