Viddinsida

Sakta men säkert klättra ur denna mörka håla som just nu förpestar mitt liv.

Varje dag kämpar jag för att orka. Orka med dagen och all dess innehåll.

Dagar jag får för mig att jag e glad bryts ner till en grå tillvaro lika snabbt som en höna den bajsar.

Jag har varit för stark, eller trott att jag va stark nog att hålla skit en borta, men den besegrade mig tillslut.

Tog över mitt lov. 

Ångrar så att jag ljög på bvc efter jag fick lovisa. Varför kunde jag inte vara ärlig när jag fyllde i pappret om mitt mående.

Jag ville inte va sjuk. Jag ville intet stämplas som deprimerad. Jag va ju glad över min bebis och mitt nya liv som tvåbarnsmamma . Eller var jag det?

Hatar att jag trott att jag kunde besegra känslan av nedstämdhet. 

Trodde jag va en superwoman .